Del 1. Den parlamentariska ”miljörörelsens” tillkortakommande. Den är en del av industriella lobbyisters marknadsstrategi.

Med denna artikelserie vill jag belysa villfarelsen att ”miljörörelsen” skulle vara ett alternativ till den rådande maktordningen. Till slut förväntas vanliga människor rädda planeten medan de med makt förblir opåverkade.  Nettoresultatet blir en överföring till de redan rika. 

Den parlamentariska miljörörelsen är en bricka i spelet för mäktiga industriella intressen. Den är inte en reell motkraft till den existerande maktapparaten. Medan vanligt folk uppmanas att ändra sina vanor och göra uppoffringar förblir de med största inflytande och ekonomiska muskler opåverkade av de uppoffringar som görs.

Detta har lett till att lösningar med stor potential, som ökat bindning av mull i mark hamnar i skugga av teknologiska lösningar som ger vinstmöjligheter till kapitalstarka aktörer.  Resultatet blir en stadig omfördelning av resurser till de som allaredan har mest. De tjänar på den gröna omställningen ofta utan att miljöproblemen löses.

När miljörörelsen låter sig ledas av industrins prioriteringar förlorar den möjligheten att råda bot på de verkliga orsakerna till miljökrisen och åtgärda det som verkligen gagnar miljön och samhället på sikt.

Fyra promillesinitiativet.

2015 var det en miljökonferens i Paris. Det var där man fastställde målet om att begränsa temperaturökningarna till 1,5 grader och målet om begränsning av koldioxidutsläpp från fossila källor till 0 år 2050. Värdlandets jordbruksdepartement kom också med ett förslag på hur målsättningen skulle kunna uppfyllas. Det kom att kallas 4 promillesinitiativet. Man hade räknat ut att om planetens bönder ökade humushalten i sina brukade jordar med 4 promille per år skulle det kompensera för mänsklighetens fossila koldioxidutsläpp. För en ekologisk bonde är det knappt en ansträngning att öka humushalten så lite. En ökning av lagrat kol i form av humus med 4 promille per år innebär att 10 miljarder ton kol per år lagras. Det motsvarar våra människoskapade utsläpp av fossilt kol.

39 länder har skrivit under, varav alla de nordiska.  665 deltagare finns på listan spridda över 101 länder. En person finns anställd betald av initiativet och två ytterligare betald av den tyska staten och en av den spanska staten.

Av detta kan vi konstatera att det faktiska intresset är ytterst blygsamt. I miljödebatten syns inte frågan alls. Istället diskuteras att ersätta fossildrivna fordon med el som inte kommer att finnas i nog utsträckning. Sverige ska enligt planerna fördubbla sin elproduktion på 20 år. Det motsvarar 18 kärnkraftverk! Det är ogenomförbara planer som blygsamt kan kallas en fantasi. I praktiken nära ett nollsummespel när det gäller koldioxidutsläpp, eftersom ökad elproduktion och batterier till bilar kräver investeringar i gruvor och nya industrier, kärnkraftverk och vindkraftverk. På kort sikt en rejäl ökning av koldioxidutsläppen och möjligen på sikt en minskning! 

Hur kan det komma sig att en lösning på koldioxidfråga totalt nonchaleras? Dessutom nonchaleras en lösning som är en lösning på flera problem, en lösning som skapar långsiktig hållbarhet på en för mänskligheten livsavgörande fråga, nämligen matproduktion.  Anledningen till att 4-promillesinitiativet lagts till handlingarna är att det inte finns någon industriell/finansiell aktör som är intresserad av lösningen. Ingen är beredd att finansiera välavlönade lobbyister att förbereda marken för att tjäna pengar. Det finns inga vinster för finansiärer i den här lösningen och då blir den inte av. ”Miljörörelsen” är för okunnig och för naiv – den tror att marknaden ska lösa frågan.

Miljö aktivismen efter boken ”Tyst vår” var väldigt lyckosam. Blyet försvann från bensinen. Kvicksilvret försvann från betning av utsäde. Kadmium från färgning av plast. Mm. Det blev en rejäl rensning av nya otestade kemikalier i livsmedel och plaster. Det blev focus på att rädda mångfalden. Havsörnen kom att överleva och frodas, mm. Mängden rödlistade arter har kraftigt minskat. Nu har rensningen av miljöfarliga kemikalier bromsats kraftigt till förmån för klimatfrågan.

Lobbyisterna.

Rom-klubbens rapport ”Tillväxtens Gränser” som publicerades 1972 blev startskottet för en debatt om slutsatsen att exponentiell tillväxt på en ändlig planet oundvikligen leder till någon form av kollaps.

Romklubben grundades 1968 på finansmannen David Rockefellers egendom i Bellagio i Italien av Aurelio Peccei och Alexander King.  Den leds idag av Anders Wijkman (moderat – kristdemokrat).

Detta inledde utvecklingen mot en ”grön kapitalism”. Satsningar på vindkraft och solceller är en del av detta. Samtidigt är det ju så att dessa energialternativ är mycket lönsamma investeringar och skulle bli av hur som helst kanske lite senare utan politiskt spel. I övrigt kan jag inte se att rapporten gett någon påverkan. Brytningarna av mineraler av oliks slag har knappast minskat. Planetens beroende av olja har inte minskat.

De gröna lobbyisternas argumentation för att marknadskrafterna ska lösa frågan om hushållning av planetens resurser och solidarisk fördelning av dem har inte gett något avtryck att tala om. Solidarisk omfördelning av resurser har skett i viss mån men huvudsakligen ett resultat av förtrycktas eget arbete. ”Västvärldens” stöd har varit en bråkdel av de vinster som dessa länder plundras på.  När nu en del länder tar hand om sina egna resurser - Burkina Faso, Mali, mfl – sker en snabb utveckling.

 Idag finns tre kapitalförvaltande företag: Blackrock, Vanguard och State Street, som tillsammans är största aktieägare i praktiskt taget alla USA:s största företag. Här koncentreras den verkliga makten i dagens kapitalism och den mäktigaste mannen är kanske inte ens Musk eller Zuckerberg, utan Larry Fink, VD för Blackrock. Han är inte bara störst i USA, utan även den näst största ägaren (efter Wallenberg) på Stockholmsbörsen. 

Men den grekiske ekonomen och tidigare finansministern Yanis Varoufakis menar att vi redan lämnat kapitalismen och domineras av ett helt annat system, som kallar teknofeodalism.  Han menar att detta system skiljer sig kvalitativt från kapitalismen. Marknader har ersatts av digitala plattformar och vinsten som drivande mekanism har ersatts av räntor, på liknande sätt som under feodalismen. Men källan till ränteinkomsterna är inte jordägandet, som under feodalismen, utan vad han kallar ”cloud capital”. Den verkliga makten i detta system ligger inte hos de traditionella kapitalisterna, de har istället blivit vasaller till ägarna av molnkapitalet.

Den beskrivningen stöds och av den marxistiska ekonomen Michael Hudson som menar att en liten elit av finansiella aktörer är de som i själva verket styr den västliga världsekonomin.  Det är inte längre traditionell kapitalistisk verksamhet som skapar vinsterna. Vinsterna skapas genom hantering av pengar.  De största vinsterna skapas genom handel med fastigheter och spekulationer på aktier.  De verkliga ägarna till industrier har ingen aning om vad dessa tillverkar de är enbart intresserade av avkastningen.

I USA har miljörörelsen finansierats till del av oljeindustrin (och i vissa fall initierats av oljeindustrin - Jordens vänner fick en grunddonation från oljemagnaten Robert Andersson på 500 000 dollar i 2019: års penningvärde).

Det som är oljeindustrins syfte är förhindra konkurrens från kärnkraft och öka priserna på olja beroende på kommande bristsituation av olja. I Kalifornien lyckades man med att stänga ned ett kärnkraftverk - 2011 - med resultat att koldioxidutsläppen sköt i höjden och likaså elpriserna.

För att få en bild av hur det förhåller sig kan nämnas att när Greta åkte Eriksgata i USA i en Tesla så producerade den Teslan lika mycket koldioxid som en dieselbil, eftersom en stor del av den amerikanska elproduktionen kommer från oljekraftverk (ca 50%). Att överföra energi från olja till el skapar en hel del energiförluster, som i denna fallet likställer koldioxidutsläppen från el och diesel och att elbilar kräver mera insatser från fossila resurser för att byggas.

Elbilsboomen har i slutändan inget med miljö att göra - det handlar om att elda på bilindustrin.  För till sist och syvende är bilindustrins affärsidé att tillverka bilar – och då kan det vara av vilket slag som helst. Kanonläget är att snabbt ersätta en slag bilar med en annan. Som en modevara. Det var inte så många år sedan som alla bilar skulle drivas med etanol! De skulle byggas om, mm. Det sprack till sist för det går inte tillverka nog med etanol.

I december 2025 meddelade Naturvårdsverket att Sveriges utsläpp av växthusgaser ökade med 7 % 2024 jämfört med 2023. Ökningen berodde främst på ökad användning av diesel i vägtrafiken.  Samtidigt ökade kolupptaget i skog och mark betydligt.

Utsläpp inom Sveriges gränser uppgick 2024 till 47,5 miljoner ton koldioxidekvivalenter. En ökning med 3 miljoner ton jämfört med året före. Nettoupptaget i skog och mark var samtidigt 54,3 miljoner ton koldioxidekvivalenter. En ökning med 8 miljoner ton året före.

Sverige konsumerar med andra ord nästan 7 miljoner ton koldioxid och är därmed ingen utsläppsnation.  Det beror på att avverkningarna i skogen är de lägsta på 10 år. Samtidigt säger naturvårdverket att mätningarna är lite osäkra och små förändringar ger stort utslag eftersom kolförrådet i skogen är mycket stort.

Men vi konsumerar ju mycket produkter som tillverkas i andra länder, inte minst mat, och exporterar i värden ungefär lika mycket. Importen borde innehålla mera fossil energi än det vi exporterar så det är inte så säkert att vi i slutändan är koldioxidneutrala.

Sverige har gett bindande löften om minskningar av utsläpp inom transporter, jordbruk uppvärmning, mm och där har utsläppen ökat med 25 till 33 % främst beroende på att biobränsleinblandningen i fordonsbränslen minskat.

Det som behövs är en ny miljörörelse som värnar om planeten och människorna på den. Resurser ska hushållas med och fördelas jämlikt och solidariskt. Utvecklingen måste gå mot att mineraler och andra resurser ska cirkulera. Fossilt kol ska återbördas om humus.