Vad krossade Jugoslavien?

Oktoberrevolutionen i Ryssland 1917 skapade miljoner med privatkapitalister. Löftet om jord till de som brukade jorden hölls. 1921 infördes temporärt den Nya Ekonomiska Politiken (NEP) med parollen ”Berika Er”. Bönder, småföretagare, hantverkare uppmanades att utveckla sina företag för att öka landets produktionsförmåga och det var framgångsrikt ekonomiskt sett men mindre framgångsrikt politiskt sett. 1928 byttes den politiken ut mot planhushållning och 5 årsplaner.

Den industri som fanns förstatligades i och med revolutionen. Tidigare herrar byttes mot nya. Privatkapitalister byttes ut mot byråkrater. Statens representanter tog de tidigare kapitalisternas plats - statskapitalism. Inga kollektivavtal var tillåtna. Fackföreningarna hade ingen förhandlingsrätt. Fackföreningarna blev i realiteten företagsledningens förlängda arm ute i produktionen.  Dess uppdrag var att säkerställa effektiviteten i produktionen och säkerställa arbetsdisciplinen. Arbetarklassens påverkan på samhällsutvecklingen fick gå via kommunistpartiet. Kommunistpartiet blev arbetarklassens förmyndare. ”Proletariatets diktatur” verkställdes via partiet.

Statskapitalism under kontroll av den proletära staten representerat av ett centraliserat kommunistparti. Det av Lenin myntade begreppet Statskapitalism, som skulle vara en tillfällig lösning på ett akut problem (brist på arbetarklass och utbildad sådan), blev en permanent verklighet.

På -20 talet styrdes företagen av en trojka. Den tekniska direktören, en facklig representant och en partikommissarie. Den statliga administrationen hade en akut och omfattande brist på administratörer – så f.d. tsardömes administratörer och företagsledare fick nyttjas för att få verksamheten att flyta.  En omfattande satsning skedde på utbildning, Analfabetismen utrotades och en kader av tekniska experter och administratörer utbildades och kom att ersätta det gamla samhällets motsvarigheter. 1929 kom lagen om enmansledning. Direktören fick nu ensam ansvaret.  Han fick ensam rätten att leda och fördela arbetet. Direktörens order var bindande för all personal. Han hade ensam rätten att välja, befordra och avlägsna personal. Arbetslagstiftningen under Stalin-epoken var totalt oförenlig med arbetarmakt.  Löner fastställdes centralt. Företagen kunde få bonusar till de anställda och direktören beroende på förmågan att överskrida planmålen.

Företagen fick sina produktionsorder från Gosplan. Planerna hade kraft av bindande order. Gosplan övervakades och styrdes av det politiska systemet personifierat av kommunistpartiet.

1936 förklarade Stalin att socialismen införts i Sovjetunionen.  Planhushållning med företag administrerade av enväldiga direktörer, styrda av Gosplan och övervakade av ett all mer centraliserat kommunistparti blev synonymt med socialism. Kommunistpartiet, den statliga administrationen (sovjeterna) och företagsledningarna sammansmälte till en enhet. Rågångar mellan verksamheterna fanns inte. Det hände att samma person var partiordförande, fackföreningsordförande och direktör. Det blev den verklighet som huvuddelen av den ”kommunistiska rörelsen” anammade.

Enorma framsteg gjordes de första decennierna och skapade ett utbildningsväsende och sjukvård och arbete för alla. Utvecklingen inom jordbruket gjorde det möjligt att flytta miljontals människor från lantbrukssektorn till industriell verksamhet. Den tekniska kompetensen gjorde att produktionen steg kraftigt och var i runda svängar 3 ggr högre än i västvärlden. Detta gjorde att man utvecklades från att vara ett ”efterblivet” feodalt samhälle till att bli en industrimakt som kom att besegra Europas främsta industrimakt – det nazistiska Tyskland.  Engagemanget från arbetarnas sida var exemplarisk och ofta kom initiativen från gräsrötterna, men trots detta blev maktstrukturen med uppifrån och ned permanentad och den tidiga rörelsen med makt underifrån via sovjeter kom att tyna bort.

Vid slutfasen av andra världskriget fördelade Stalin, Roosevelt och Churchill världen mellan sig. De mycket starka kommunistpartierna i Frankrike, Italien och Grekland fick lägga sorti på sina ambitioner. I Jugoslavien gick Tito, med stöd av starka partisaner, sin egen väg. De kom att skapa en hybrid av det sovjetiska planhushållningsmantrat. Den politiska makten befästes på traditionellt byråkratiskt enparti vis, men ekonomin decentraliserades och kom att drivas enligt tankegången ”Labor managed market economy”.  De anställda hade makten i företagen och kunde avskeda chefer och ta beslut om färdinriktning för det enskilda företagen, men inom ramar fattade av det politiska systemet.  De ekonomiska framstigen var betydande, men kom att avta med tiden.  Under 60 0ch 70 talet var den årliga tillväxten i genomsnitt 6,1 %.  Hälsovården var gratis. Läskunnigheten var 91 % och förväntad livslängd var 72 år!

Vissa ekonomer hävdar att den avtagande tillväxten berodde på att företagens överskott inte till fullo kontrollerades av de anställda och därför avtog entusiasmen och företagen kom att bli underfinansierade. Relationerna mellan Belgrad och Moskva var inte direkt hjärtliga och samma kan sägas gälla gentemot de kommunistiska partierna i Europa.

USA:s strategi i sådana här frågor verkar enligt principen ”min fiendes fiende är min vän” och USA byggde upp ”vänliga” relationer med Jugoslavien. USA såg till att landet fick lån från Världsbanken (trots sin status som ”kommunistiskt land”) och blev medlem i WTO. Lånen från Världsbanken (som är en amerikansk institution för att pungslå och underordna främst utvecklingsländer) var i dollar och möjliggjorde för Titos regim att köpa varor från väst. Vissa hävdar att man bland annat förköpte sig på ”lyxvaror”. 40 år av stöd till Titoisterna från västs sida upphörde i samband med att Warszawa pakten började upplösas.  1984 hade man under Reagan lagt upp planerna för hur man skulle destabilisera och bryta ned Jugoslaven. Ett hemligstämplad direktiv (NSDD133 - National Security Decision Directive - UD policy towards Yugoslavia) var ingången till att bygga upp paramilitära förband. Titoisternas blåögdhet om västs ambitioner kom att få ett brutalt uppvaknande. De var inte de första att svälja den välsmorda retoriken från bank och oljeindustrins sida och definitivt inte de sista.

I samband med Warszawa paktens upplösning och Sovjetunionens upplösning på -90 talet försvann USA:s behov att stötta Belgrad. Nu sågs Jugoslavien som ett hot och USA och EU ville till alla buds stående medel se till att denna rest av socialistiskt styrelseskick upplöstes på den europeiska kontinenten. Risken var att öststaterna skulle se den jugoslaviska modellen som ett alternativ till Världsbankens och IMF:s minst sagt brutala framfart. Dessutom fanns planer på en pipeline för gas och olja från Baku, som sågs som en framtida efterföljare till den arabiska oljan, som skulle gå genom Balkan. En plan som till en början drevs av EU, men som USA senare tog över och säkrade genom att omvandla ett multietniskt Bosnien till en muslims stat och med våld lösgöra Kosovo från Serbien för att skapa en av USA största militära baser, Camp Bond Steel, där för att säkra framtida oljetransporter.  

Väl före östblockets fall började USA tillsammans med Världsbanken manipulera för att dela upp Jugoslavien i deras republiker. Nato började också förbereda en ny målsättning för sin verksamhet. Från att vara en försvarspakt mot Warszawa-pakten skulle amerikansk hegemoni över östblocket säkras med ”Partnership for Peace” genom annektering av östblocksländer.  Oroligheterna på Balkan kom att göda denna agenda.

1988 började USA skicka ”rådgivare” till Jugoslavien via ”National Endowmen for Democracy”, NED. Denna ”privata” organisation (finansierad av amerikanska kongressen och styrd av den) började generöst finansiera oppositionella grupper bland journalister, fackliga organisationer, politiska organisationer, ”Human Rights” organisationer, mm.

 NED:s chef Paul McCarty berättade om detta i ett tal i Washington 1998. Han skröt om detta och han sade att arbetet gjordes tillsammans med Soros ”Open Society” och europeiska organisationer.  Denna destabiliserings kampanj och ingrepp i andra länders interna angelägenheter kom att få katastrofala följder för befolkningen på Balkan.

USA tillsammans med NED, ”Open Society” och Världsbanken organiserade ekonomiskt kaos. 1989 krävde Världsbanken av Jugoslaviens president Ante Markovic att strukturella reformer av ekonomin skulle göras och presidenten lydde. 1990 sjönks landets BNP med 7,5 %. Året därpå med 15 % och 1992 med 21 %. Världsbanken krävde att industrin skulle privatiseras. Det resulterade i att 1100 företag gick i konkurs 1990 och att arbetslösheten kom att överstiga 20%. Spänningar mellan republikerna ökade. Världsbanken beordrade att lönerna skulle frysas på 1989 års nivå. Inflationen steg dramatiskt och ledde till att de reala inkomsterna sjönk med 41% de första sex månaderna 1990. 1991 var inflationen 140 % och Världsbanken beordrade flytande växelkurser för den jugoslaviska dinaren. Bankernas räntor frystes och Världsbanken förbjöd den Jugoslaviska centralbanken att lånat ut pengar ur statskassan till republikerna. Resultatet av det kan nu gissa!

I november 1990 tog amerikanska kongressen en lag ”Foreign Operations Appropriations Law” som förelade alla republikerna i Jugoslavien att deklarera sin oavhängighet från centralmakten inom sex månader, eljest skulle de förlora allt stöd från USA. Lagen krävde separata val, övervakade av USA, i de sex republikerna. Stödet från USA skulle framöver enbart gå till regionerna och inte ett öre till centralmakten. Bush-administrationen krävde upplösning av Jugoslavien.

Finansieringen från NED och Soros gick ofta till nationalistiska och ofta fascistiska grupper. Jugoslaviens president och serben Slobodan Milosevic försökte i november 1990 förhindra upplösningen, men misslyckades.  Spänningarna mellan regionerna skapade etniska strider med över 200 000 döda.

1992 införde Bush-administrationen ett totalt embargo på Jugoslavien och kastade landet in i ett kaos med hyperinflation och arbetslöshet på 70%.  De amerikanska och europeiska medborgarna fick berättelsen att situationen orsakades av den ”kommunistiska diktaturens korruption”.

Men eländet var inte slut med detta.  Serbien var ett hinder för att skapa en pipeline för kaspisk olja till medelhavskusten. Under flagg av ett hot om folkmord på albaner attackerades Serbien med en massiv bombning som slutade med att Kosovo bröts ut och USA kunde etablera en av sina största militärbaser där, med 3 000 soldater och därmed få militär kontroll i regionen. Men Serbien är fortfarande ett hinder för projektet, för landet har inte vikt ner sig och underordnat sig USA:s tvångströja.

En viktig källa för denna artikel har ”A Century of War ….”, av William Engdal varit och också ”Bankcentralen ….” av Berndt Alfred Paulsson.