Var är övergångsprogrammet Anders?

När jag såg att Anders Karlsson recenserade Thomas Piketty´s böcker, i Internationalen, blev jag lite exalterad. Jag hoppades på en visionär analys om hur Thomas (och hans fränders) livsgärning, kring analyser om ojämlikhetens utveckling historiskt och globalt, kunde omvandlas till en social rörelse. Teorierna om övergångsprogram handlar om att skapa en rörelse, med inneboende dynamik, som utvecklar sina krav och verksamheter så att kapitalismen krossas och ”socialismen” uppkommer.

En sak som jag skäms för (men skyller på ungdomligt oförstånd) var häcklandet av sossarnas paroller om ”Ökad jämlikhet” och löntagarfonder på Olof Palmes tid. Med tanke på att den tidens socialdemokratiska vänster var bra många hästlängder till vänster om dagen Vänsterpartiet gör att jag åtminstone får lite perspektiv. Jag var då fackligt aktiv inom Livsmedelsarbetarförbundet och deltog i en rad rådslag i fackliga frågor. Bland annat den om löntagarfonder. Det rådslaget blev aldrig tillfullo redovisat. Man skyllde på att svaren var för spretiga för att kunna databehandlas. Den information jag fick från insidan var att ”massorna” inte alls var för att LO-folk skulle representera löntagarfondernas ägarrepresentation i företagen. Man ansåg att det skulle var lokala fackliga representanter som skulle ha den uppgiften. Det mörkades totalt. ”Massorna” ville inte att löntagarfonderna skulle bli en karriärstege för LO-byråkrater, utan man villa ha makten själva.

Den stora frågan är hur en ny rörelse bak kraven på ”Ökad Jämlikhet”, i Thomas Pikettys anda, skulle tas emot. Det Thomas visar övertydligt i sina böcker är att minskad ojämlikhet spiller över på samhällslivets alla plan. Kriminaliteten minskar, utbildnings jämlikheten ökar, hälsan ökar, samhällsandan förbättras. Han har hur mycket fakta som helst som visar att företag där de anställda har majoritetsposter, eller åtminstone stor makt, sköts bättre på så sätt att de blir hållbarare, har en bättre personalpolitik, bättre löner och sociala förmåner, etc.

Anders recension genomsyras av en anda att Piketty måste avfärdas. Anders ser inget som kan var till grund för en visionär tanke om att kunskapen kan användas som bränsle i en social rörelse som får en inre dynamik!

Jag var engagerad på 70-talet i alternativproduktionsrörelse. Den satte tumme i ögat och fick folk att ifrågasätta om industrin skulle vara till för profiten och inte till för att tillgodose samhälleliga och mänskliga behov. Den rörelsen dog ut. Men den gav avtryck. Vänstern valde att sitta på åskådarläktaren och ”spektakelgöra” rörelsen istället för att fungera som blåslampa, vägledare och inspiratör för att leda rörelsen vidare i övergångsprogrammets anda.

Samma synsätt gäller i Anders text: ”Piketty ….fokuserar på hur den samhälleliga kakan bör fördelas, och inte hur vi bygger om samhället för själva bakandet av denna kaka”.  Hur ska vi komma vidare om man inte börjar med en samhällskritik och en rörelse för att bekämpa orättvisorna? Samtidigt kan jag konstatera att vänstern HAR INGEN IDÈ om hur bakandet av den önskvärda kakan ska te sig.

Thomas Piketty har en rad förslag på krav som har inre dynamik. Tex förslaget på ett stipendium från staten på var och ens 25 årsdag, på tex 1,2 miljoner, som ett stöd för att komma igång med sina liv istället för att bli en skuld slav, som får betala dubbelt för allt, för att förse de redan rika med arbetsfria inkomster. Stipendiet skulle förslagsvis finansieras med att distribuera arv mera jämlikt. Arvet ska inte vara beroende av att man valt rätt föräldrar.  Vi borde ha en seriös debatt om hur Thomas förslag skulle kunna vara en plattform och argumentationskista för en rörelse riktad mot globalisternas världsherravälde.

Det är dags för vänstern att skita ned fingrarna, enligt mig, och börja bygga socialismen redan idag. Alternativet är latmanslösningen att vänta, tills tiden är mogen,  på att väcka Frank Baude från dödsriket, så att han kan blåsa i hornet och förklarar att nu gör vi revolution och med sin murslev till trollspö skapa, från tomma intet, det perfekta socialistiska samhället.

Så går det ju inte till, men när man läser de gamla texterna om hur detta samhälle ska se ut kan man med att bara byta ut något ord se en text författad av någon Maranatapräst.  

Sovjet Unionen och Kina behöver studeras särskilt med inriktning på hur Arbetarmakten såg ut. Men mera inspirerande kan den Jugoslaviska ”Labor managed market economy” och Kuba vara. Jag kan inte se att någon vettig analys av det har skett. 

Ett annat pågående experiment är Mondragon-rörelsen i Baskien. Där har man, nära nog, byggt upp ett helt samhällssystem baserat på kooperation. Egen bank med ansvaret att skapa nya kooperativ, mm. Allt från sjukhus, skolor, dagis, innovationskuvöser, pensionskassa, mm, mm. Sedan mitten av -50 talet har över 250 kooperativ skapats med över 80 000 anställda (där var och en har en röst). Medlemmarna har livslång anställningsgaranti.

Kooperativ som kommer på obestånd blir återanvända till något annat ändamål om förutsättningar till fortsatt verksamhet saknas. I endast ett fall har det inte skett och det var i början av verksamheten och där medlemmarna inte ville byta verksamhet utan satsade på att bli anställda i den privata sektorn.  Ett fall på över 250! Vanliga nystartade företag har en överlevnad på en av fem efter 5 år (om det är lyckat). Under finanskrisen på 80 talet där omgivande regioner hade arbetslöshetsnivåer på över 26 % hade kooperativet en arbetslöshet på 0,6 %.  Varför studerar inte vänstern detta. Är det för jobbigt att smutsa ned händerna med verkligheten?

Mars 2023