KONCENTRATIONSLÄGER I ÖSTKARELEN

Eftersom demoniseringen av Ryssland i Sverige till en del bygger på berättelser från andra världskriget, något Alexander Stubb gärna gör i sin argumentation, kan samarbetet med Nazityskland berätta om en annan verklighet på ryskt område mellan 1941–1944.

Under Fortsättningskriget, med målet att upprätta ett Stor-Finland, skapades fångläger i det ockuperade Östkarelen (på ryskt område) som av historiker har betecknats som koncentrationsläger. Där fanns följande kategorier av fångar:

Civila ryssar: Cirka 24 000 (våren 1942). Av dessa dog omkring 4 300–4 600 av svält och sjukdomar, främst under det kritiska året 1942.

Sovjetiska krigsfångar: Totalt cirka 64 000. Av dessa dog omkring 19 000 i fångenskap. Ett betydande antal blev skjutna med hänvisning till ”försök till flykt”, uppskattningsvis 800–1 000 fångar.

Finska vapenvägrare: Cirka 500 personer var placerade i arbetskompanier under militär ledning.

Politiska fångar (finländska medborgare): Mellan 1 000 och 1 500 personer.

Anm. För de finländska grupperna var dödstalen lägre än för de ryska, men de levde under extremt hårda förhållanden och många dog till följd av straffarbete och bristfällig vård.

Det övergripande militära ansvaret för dessa utspridda läger vilade på den finska generallöjtnanten Lennart Oesch. När kriget var över dömdes han till tolv års tukthus (senare sänkt till tre år) för sitt ansvar. Domstolen fann att hans order redan i september 1941 direkt hade lett till att minst 17 fångar avrättats på ett sätt som stred mot internationell lag, även om det totala antalet skjutna under hans befäl i praktiken var betydligt högre.