Miljörörelsens tillkortakommande – inbäddad i industriella lobbyister marknadsstrategi

Med denna artikelserie vill jag belysa villfarelsen att ”miljörörelsen” skulle vara ett alternativ till den rådande maktordningen. När man kokar ned frågan till dess substans blir det vanligt folk som ska rädda planeten medan makteliten lämnas i stort sett intakt. Nettoresultatet blir en överföring till de redan rika. 

Del 4

Det andra svaret är bristande kunskaper. Saknar man det är det lätt att bli offer för lobbyism.

Om den fossila koldioxiden ska konsumeras av ökade mängder humus i jordbruksmark krävs stora samhällsförändringar. Det industriella jordbruket måste ersättas av ett jordbruk som sköts på helt andra grunder. Istället för att optimera pengar måste optimeringsgrunden vara förmågan att optimera matproduktionen och hållbara produktionssätt.

Världens småbönder organiserade i La Via Campesina, med 250 miljoner medlemmar, har arbetat fram en alternativ livsmedelsstrategi som tar sin utgångspunkt i mångfald och småskalighet kallat Matsuveränitet. Matsuveränitet handlar om att maten ska vara hälsosam, att alla ska kunna definiera sina egna livsmedels- och jordbrukssystem, samt att mat är en okränkbar mänsklig rättighet. Matsuveränitet betyder helt enkelt att makten över maten finns hos producenten och konsumenten snarare än hos marknadskrafter och storföretag. På det sättet upphöjs den traditionella kunskapen - som finns hos urfolk och småbrukare - om hur man brukar jorden i samklang med naturen, vilket blir särskilt relevant om vi ser till hur den odlingsbara marken fördelas globalt. Enligt FIAN - en internationell människorättsorganisation som arbetar med att synliggöra och bekämpa kränkningar av människors rätt till lämplig mat och försörjning - står småbrukarna för 70% av matproduktionen samtidigt som de bara har tillgång till 25% av marken, medan det industriella jordbruket kontrollerar 75% av marken och producerar 30% av maten

Svensk jordbrukspolitik är extrem stordriftsinriktad. Småbrukarna är ett näst intill utrotat släkte. Vi har en 50 % försörjningsgrad när det gäller mat och som en LRF representant i ett ögonblick av klarsyn sade: ”vårt jordbruk kommer aldrig att bli stora nog för att överleva”. För några decennier sedan fanns en jordbrukspolitik som skulle ge bönderna likvärdiga levnadsvillkor som industriarbetare. Kollektiva förhandlingar fanns för prissättning och system byggdes upp för att skapa möjligheter för semester och ledigheter. Det bröts på 90-talet när LRF anammade de liberala marknadsidéerna och lantbrukare blev ”fria företagare”. Nu bedöms prissamarbete som kartellbildning och är straffbart.

Idag är Sverige självförsörjande till 25 % om foderimporten också räknas in i underlaget för självförsörjning. Ett svenskt jordbruk enligt småböndernas koncept kan föda en dubbelt så stor befolkning som dagens svenska.

De näringsämnen vi får i oss via munnen försvinner inte ut i tomma luften. De kan återanvändas.

Kretslopp måste slutas på så sätt att rötslam måste återbördas till odlingsmark. För att göra detta krävs stora insatser för att separera ut dagvatten och industriavfall från det reguljära avloppsvattnet. Rötning är en anaerobisk (syrefri) nedbrytning av avfall. Det måste kompletteras med en aerobisk nedbrytning – kompostering tillsammans med tex grönflis - för att eliminera läkemedelsrester, mm. Det är inte hållbart att viktiga mineraler för jordbruket som tex fosfor och kalium inte cirkulerar utan idag dumpas i övergivna gruvhål, som sker med rötslammet från Stockholm. Detta är ett nödvändigt, men långsiktigt projekt. Vissa kommuner kan bli tidiga med den omställningen beroende på hur lite toxiska föroreningar som finns i avloppsvattnet. En fråga som inte alls finns i miljödebatten.

IPCC:s rapporter pekar på att livsmedelsproduktionen från ett klimatperspektiv måste baseras på den mat som går att producera där människorna finns.   Matproduktionen står för 50 % av mänsklighetens koldioxidutsläpp fördelat på ca 20% från jordbruket, 15 % från transporter och livsmedelsförädling. 15 % kommer från markförstörelse.

Vårt land har idag en mycket stor produktion av livsmedel utomlands. Bara vår kaffekonsumtion sysselsätter 200 000 personer i andra länder och kontinenter. Det är fler än de som är sysselsatta i dagens svenska jordbruk.

Vete, ris och majs står för 60% av alla odlade växter. Dessa monokulturer ställer mänskligheten, genom sin dominans, inför stora risker. Vad händer om en sjukdom får fäste i någon av dem. Det är 15 växter som står idag för 90 % av matens energiinnehåll. Att det är så få växter som används gör det möjligt för de globala marknadskrafterna att härja. Men det innehåller en möjlighet också. Idag odlas det i liten skala i Sverige av gamla sorters säd, åkerbönor, bovete, sötlupiner, amarant, bortglömda ärtor, rovor, mm och dessa ingår inte i de nyliberala marknadskrafternas sortiment.  Notera att det beräknas finnas 50 000 ätliga växtarter. 5 promille av dessa används idag av människorna.

Kunskaperna från inventeringen av de blå zonerna – där människor blir extra gamla och friska – visar att ett stort intag av en mångfald olika växter är en av hemligheterna bakom deras goda hälsa. Därför finns det många skäl till att det är rätt att återupptäcka de växtproteiner som en gång var vanlig i vårt kosthåll, baserade på lokalt odlade ärtor, bönor, rovor, kålrötter, mm.  En kosthållning som försvann i samband med globaliseringen av våra livsmedel.

 I en tidskrift från trädgårdssällskap i Skellefteå berättas att man odlade portlak - för några hundra år sedan – vem har hört om den växten nu. Den är en riktigt god syrlig fetbladsliknande sallatsväxt med höga halter av e-vitamin (tämligen okänt med e-vitamin inom växtriket!).

I Nordamerika finns en växande skara av småbönder som med intensiv ekologisk odling på några hektar ger sig själva och några anställda ett säkert levebröd och en mycket bättre lönsamhet än sina industriella kolleger, där ca 10 % av dem inte får någon lön alls för sitt arbete. Det är bara banken och leverantörerna som har säkrade inkomster.  De ekologiska småbönderna säljer via det som motsvarar våra Bondens marknad, lokala butiker och restauranger.

Dagens läge med handelstullar har gjord att böndernas situation är ytterst prekär i USA. Gigantiska exportmarknader har försvunnit.

Här hemma ser vi en stark utbyggnad också av Bondens marknad och Reko-ringar. Priserna är högre än grönsakerna i ”affären”, med kvalitén är mer än motsvarande högre och produkterna säkerställer en lokal produktion av livsmedel med en positiv miljöpåverkan.

I en situation där 9 av 10 medborgare i EU upplever att de inte har något att säga till om, är det inte mödan värt att rikta in all energin på att ändra den rådande ordningen i EU. Krav på förändringar måste naturligtvis föras fram politisk. Däremot det som var och en kan göra är att kringgå EU:s jordbrukspolitik genom att handla lokalproducerat och stötta det småskaliga på det sättet och gynna Bondens Marknad och Rekoringar.

Bondens marknad, andelsjordbruk och Rekoringar fungerar där producenten har nära till större städer. En upprättning av kooperativa lösningar behövs för att producenterna ska få en skälig ersättning för sitt arbete och att deras produkter ska kunna nå kunderna när dessa är för lång borta. ”Fair Trade” behövs för svenska bönder också.

Kräv att kommuner och den lokala matbutiken handlar lokalproducerats.  På så sätt kan vi dagligdags ge ett bidrag till en klimat- och livsmedelspolitik som går åt rätt håll. En sådan trend kommer också att sätta press på EU och våra politiker och tydliggöra att den nyliberala jordbrukspolitiken inte har folkligt stöd och måste överges till förmån för det som kallas Matsuveränitet.

En annan utmaning är att hälften av lantbrukarna i Sverige är över 65 år. Som ungdom måste man var född med några handfull med miljoner på banken för att kunna få låna det som saknas för att köpa upp ett jordbruk som man kan leva på. Har man så mycket pengar att starta med finns det bra många andra alternativ som innebär att man inte behöver arbete alla dagar på året, med osäker inkomst.

En annan utmaning är att Sverige bara klarar av att försörja halva befolkningen. Med en snabbt åldrande lantbrukarkår blir det bara sämre.

Lösningen på alla dessa utmaningar är att staten köper upp jordbruk som blir till salu och på kinesiskt maner hyr ut den till unga jordbrukare.  Hyresnivån sätts så att ungdomarna kan få en skälig inkomst. Optimalt är ett stöd till små arbetskooperativ som medför att bönderna kan få ledigheter som alla andra. Motkravet från samhällets sida ska vara att jordbruket drivs ekologiskt, med idisslande djur och skapar en ökad humushalt i jordarna. Finnarna har utvecklat ett satellitsystem som kan övervaka humushalten.

Fördelen med detta system är att matkostnaderna kan tryckas ned. Idag är det bara bankerna och livsmedelsindustrin som har säkra inkomster. Sammantaget utgör ackumulerade räntor närmare halva kostnaderna för maten.

Fler innovativa lösningar behövs för att minska kapitalinvesteringarna i jordbruket. Statliga maskinhallar och så behövs ett system för att garantera stabila och förutsägbara priser på jordbruksvaror. I Kina har man gjort så att banker som lånar ut pengar till prioriterade projekt inte behöver kräva snabba amorteringar. De saknas till en början med och ger därmed projektet möjlighet att växa med egna medel istället för att skicka pengar till banken. För banken är det ingen ökad risk för projektets värden ökar och därmed minskar risken.